Emelie Carlsson

I slutet av augusti satte jag mig utanför en byggnad i Los Angeles och fick second thoughts. När jag gick in i byggnaden fortsatte tankarna och jag undrade "va fan gör jag här", "det här vill inte jag hålla på med". Jag ville inte gå tillbaka nästa gång men jag gjorde det ändå. Känslan förändrades ju mer veckorna gick. Jag kände mig dålig, jag kände mig bättre, jag kände mig dålig, jag kände mig halvbra, jag hade tråkigt, jag hade kul, jag fick idéer till framtiden, det kändes enkelt, det kändes kul. Det var en lång bussresa dit och en lång bussresa hem. Trots mina tankar från början har jag varje måndag och onsdag sedan augusti klivit på bussen på morgonen, bytt buss och varit framme en timme senare för att gå på Keramiklektionen. I måndags var jag för sista gången i mitt liv (antagligen) i denna byggnad. Jag har nu läst en hel termin med keramik och lärt mig använda ett helt nytt material. Trots mina tvivel i början av terminen fick jag i måndags en klump i halsen, den där som bara kommer när man vet att denna tid aldrig mer kommer tillbaka. Människor jag träffat där, kommer jag aldrig mer se i hela mitt liv se. Jag kommer inte veta hur dom mår eller hur deras framtid blir. Otäckt. Jag är iallafall glad över att jag läs denna kurs tillslut ändå. Jag har lärt mig klart och tydligt följande: "Nej Emelie, du är inte duktig på detta. Men om du övar blir du bättre". Jag ser fram emot att i farmtiden läsa ytterligare en keramikkurs och då göra mitt egna porslin. Nu kan jag grunderna och vet vad det går ut på, jag vet att jag kan göra fina saker om jag bara vill, lägger ner tid och har tålamod. Ingenting är omöjligt.